Tänk att man aldrig slutar att förvånas...

Vet varken hur eller om jag äns kan beskriva hur jag känner mig nu. Det finns nog inga ord som kan hjälpa just nu. Jag är så fruktansvärt besviken på er två, ni var två av alla personer jag någonsin kunnat tänka mig som inte skulle kunna göra något sånt här. Det finns inte i min värld att man gör så mot någon. Det är liksom en oskriven regel som bara finns, som alla vet om, men ändå så bryts de reglerna. Är det som man säger "att regler är till för att brytas"?
Självklart har var varit med om värre svek, men när man blir sviken av en vän så känns det alltid extra. Det är nog för att man anförtror sig så mycket till vännerna, inte så konstigt att man gör det heller med tanke på att de personerna är oftast de som står en närmast.
Att du frågar om det är okej, och sen spelade det tydligen ändå ingen roll svider.
Och du... Du tog tillbaka kontakten och visade att du nu brydde dig även fast det är helt annorlunda nu än förut och sen gör såhär? Det är inte rättvist, inte någonstans!
Jag tror inte att det kommer finnas någon rimlig förklaring, vet inte heller om jag vill höra den fr det känns ganska sent nu. Ni har gått bakom ryggen på mig och jag kommer aldrig mer känna tillit för er igen...