DAGEN D

Knack knack och klockan är 06.00 då mamma Gittan kommer in för att assistera vid insmörjning av Emla-salvan som Becca beställt. Med en mor med åtskilliga år inom sjukvården så var det snabbt fixat. En annan, låg tätt bredvid under förberedelserna men vaknade trots detta inte till förrän vid väckning en timme senare. Hur det gick till, eller vad Emla-salva innebar hade jag få teorier om, men leveransrapporten sa att allt hade gått bra. Trodde vi va uppe i god tid dagen till ära, men med skrik och panik var det i vanlig ordning bara att studsa i stassen och dra. "Curlingmamma" Gittan agerade räddare i nöden till förmån för min skönhetssömn då picknick korgen stog packad och klar till avgång mot Karolinska. Då dagen var fri från arbetsplikt var det ingen 607:a som rullade enligt tidtabell, utan en helt vanlig Peugeot 206 cc med plats för mig och min halte dam.

Trots de fåtal minutrar vi hade att spela på mitt i rusningstrafiken, hann familjen Persson med att visa prov på härlig familjelycka. Den feminina halvan av familjen var noga med klargöra hur mycket man älskar varandra medan den maskulina halvan skötte den biten på samma sätt som män gjort i urminnes tider. Man håller tummarna och skänker en kram med ryggklapp.

Stort av Dabbe att visa känslor och välja en lyckad operation för sin storasyster istället för den laptop testamentet hade gett honom i arv

Resan in gick som ovannämnt med senarelagd avgång och med stämmningen av en stegrande nervositet. Väl på plats mottas Beccis på ett kanske mindre bra sätt då undersköterska "Ching Chong Lee Chang" gav ett intryck av att försöka slå asiatiskt rekord i "bedövning inför operation". Då den lille "Thaifittan" som Becca senare kom att kalla henne varken hade hälsat eller presenterat sig så fick den halte och lite lätt uppretade Becca, med klarspråk förklara sitt önskemål om byte av sjuksköterska och hur saker och ting skulle gå till. Becca var tydlig med att nämna att "hon faktiskt varit där och gjort samma sak förr". Näste sjuksköterska för rakning tänkte jag, Men till skillnad från sjuksköterskan med tvivelaktiga språkkunskaper kommer nu raka motsatsen in i vårt rum. En härlig äldre kvinna, med foppatofflor och lite lagom rund om höfterna. Rutinerat förklarar hon hur hon fungerar på precis samma sätt som Rebecca vad gäller sprutskräck osv. Att hon sedan instämmer alla sina patienters rädslor med sina egna för patiententens trygghet är inget vi behöver berätta för Becca.

Överläkare och docent Gunnar hade morgonmöte med fika så vi förpassades i väntan tills det var dags att göra entré i operationssalen. Under tiden roade vi oss med våra härliga dräkter som vi gjorde oss snygga i för landstingets räkning. En nervös men precis lika söt Rebecca Persson beträder operationsbordet i sådär lite lagom godtro. Med sprutande tårar och krampaktigt handhållande ansågs lustgasen nödvändig. Med andetag stora som en hel karl dröjde det inte länge innan den skräckslagne men ack så vackre patienten föll ner i tung sömn. Jag kunde återfå blodflödet i handen efter att ha utstått 2 minuter av sötnosens superkrafter. En operation som var relativt snabbt avklarad och flickans beräknade halvtimme i uppvaket slutade endast med en knapp minut.

- Carro! Var är Carro? Var fan är Carro Kribbe? Är Carro här?

- Nej hon är inte här, sa jag.

- Men vad står det där då?, säger Becca och syftar på en skylt på väggen.

- Väntrum, säger jag.

Det hallicunerande uppvaknandet följdes upp av en del kram & klapp, innan undertecknad skulle skulle falla in i drömmarnas värld på en stol bredvid sängen den nyopererade tösen låg i. Strax efter tolv blir både hon och han väckta av doktor Gunnar och vi tillåts åka hem igen. En utsvulten Becca drömmer om mat och en belåten Kribbe gör ett snabbt erkännande om hur jag liksom råkat lensa den medtagna matsäcken på egen hand. Kribbe är snabb att åtgärda och svänger snabbt förbi mammas och syrrans Café Qorint i närliggande Solna och plockar ut diverse lunchmat.

P-bötern det vilsna paret dragit på sig under sjukhusbesöket fick grämas över senare då mätta magar var prio ett.

Mat och sovklockan ringer återigen för fröken Persson och det är dags att bädda ner sig igen. Undertecknad passar på att försvinna iväg till nästa sjukhus en snabbis för twinrixspruta. Tillbaka i Kärrdal och time for dinner. Vi gläds runt middagsbordet åt den lyckade operationen och konstaterar att tårna samt överkroppen redan har börjat komma tillbaka.


I övrigt har kvällen bestått av att pussas och kramas, mycket och ofta. Lägg där till en liter glass och ett kilo godis. Ingen är just nu mer tillfredställd än "Lurkas" som jag nyligen blivit omdöpt till här på Lomvägen. Att jag inte har besökt rinnande vatten sen i söndags eller hållt i en tandborste sen tisdags kan vara en förklaring till det nya men, accepeterade smeknamnet. Det är hon som kramar på mig som borde var mest lidande. Tillkännages ska, är att kramar är inte allt mádame nöjer sig med...

Med glädje, kärlek och hopp

Lurkas + Lurkis

/Kristoffer Gustafsson #15